thatswhatfriendsarefor

Lördagens Winnerbäck-citat får bli det här;


Iskristall

"vad händer när solen har slutat sin gång
och när snön inte faller mer?
när människorna har sjungit sin sista sång
och när ingen längre ler?
vad händer när solen har slutat att lysa
och jorden blir mörk och kall?
kommer allting då att frysa
och bli till en stor iskristall?

vad händer när mörkret vinner över ljuset
och vi tror att det onda är gott?
då vi finner att allt som levde är fruset
och allting har blivit grått?
kommer då alla att fastna i näten
kommer det att hända här?
att det kommer att hända, det är säkert
frågan är bara när"


Denna helgen har vart fruktansvärt jobbig, men idag är det tisdag- så jag kan konstatera att jag har överlevt. Kände inte alls för att gå upp ur sängen i lördags, utan ville bara sova och dra täcket över huvudet och bara försvinna, för att slippa känna. Hursomhelst blev jag til lslut bokstavligen släpad ur sängen för att följa med ut på promenad och få lite frisk luft, ni anar inte hur jobbigt det kan va...

Mitt upp i all skit som vart det sista har jag och en vän bråkat som bara den, det går inte ens att beskriva. Det har ju inte precis gjort saker och ting lättare eller att jag mått bättre, snarare väldigt mycket tvärtom. I lördags efter en massa sms, skrik och tårar i telefon, var jag beredd att avsluta en vänskap som jag vet betytt oerhört mycket för oss båda. Med en kropp som bara skrek ångest, låg jag på min föräldrars säng och skakade i panik utan att få tillräckligt med luft. Tuppade av för nån minut och va helt borta, okontaktbar utan att kunna fokusera. Tankar som flög okontrollerat utan att kunna förstås och rädslan för vad jag skulle kunna ta mig till i panikens ögonblick. Det vill jag inte ens tänka på... Jag ville bara be alla att dra åt helvete! Den natten sov jag mellan mina föräldrar, så som man gjorde när man va liten... Och det var ingen av oss som sov så mycket direkt...

Vaknade halvt död av trötthet tidigt på söndagsmorgonen, eller var det mitt i natten?! Med nerverna på utsidan bestämdes en fika på strandgatan för att bestämma om vänskapen skulle avslutas eller gås vidare med. Jag gissar att rädslan just då stod skrivet med stora bokstäver i mitt ansikte. En mugg thé, en förhållandevis lugn diskussion.- där vi båda fick ur oss vad vi ville säga, några liter tårar och en tredjedels pepparkaka senare stod vi där som vänner igen. 
Där och då var det åtminstone en stor sten som föll från mitt hjärta, vi får väl se om det faller nån mer imorrn... 

 

"Jag glider ifrån allt

Vad var jag en gång?

Jag förlorar mitt fokus

Vad drömde jag om?

Jag har lånat av banken

Jag har säkerhetsdörr

Jag skulle aldrig få säga

Att det var enklare förr

Jag ser mig i spegeln

Det är en dålig dag

Är det honom jag känner?

Är det han som är jag?

Det blåser osunda vindar

Det gör mig dämpad och sval

Det krävs så mycket mygel

för att verka normal"

                                           /Winnerbäck (vem annars?! har ni inte lärt er...?) 



Just den här texten tycker jag passar så otroligt bra in på det jag skrev om tidigare. För visst krävs det så in i helsike mycket mygel för att verka normal. Eller är det bara för mig det gör det? Är alla andra normala? Eller låtsas de också? Vad sjutton är definitionen på normal egentligen??? 

Och visst var det lättare förr. Då när man man va liten och ens största bekymmer var om man bara hittade en av Barbies högklackade skor eller vem av alla man skulle leka med den da'n... Barbie som för övrigt har en äckligt perfekt kropp och som definitivt bidrar till det sjuka skönhetsidealet vars klor jag och många med mig fastnar i...

Tack M för ikväll, du och lite filmer hemma i soffan gjorde den till och med till nåt ganska bra. Idag har jag "bara" sett tre filmer, men det är toppen när man inte orkar göra så mycket och när man vill underhålla sig och få tiden att gå. Nu ska jag gå och lägga mig och försöka mig på att somna i ett tomt hus... Wish me luck!

Godnatt  


 
lånad av http://vagenfran37kg.files.wordpress.com/2009/09/barbie.jpg
(googlade på barbie och fick fram denna bile)

"Det kallas tvivel, det där som stör
Det kallas för en klump i magen och ett konstigt humör
och jag ser hur du tänker på nåt
hur du längtar dig bort
som en fågel i bur
En obehaglig distans
en konstig känsla nånstans
Det känns tomt - eller hur?

Som ett kliande, svidande skavsår är den tomhet som kvarstår

Kan du känna hur det gnager i natt?
Det kallas tvivel...
Här står livet i farstun, så nära inpå
men det är nåt som gnager ändå
Det kallas tvivel..."


                                              /Lars Winnerbäck



Varför finns det där?  Vad är det som gör att man kan tvivla på sig själv så mycket? Varför finns det sådant som gnager och hindrar en från att fullt ut leva det liv som man har framför sig? Så nära inpå, men ändå känns det ibland så långt borta... Varför gnager det på mig? Och vad gnager det på den här gången??

Det har vart en ganska bra dag idag med jobb, trots trötthet. Men nu kommer deppígheten smygande och letar sig in i alla vrår. Jag vill gråta, dra täcket över huvudet och vakna upp och må bra igen och vara pigg! Istället flyr jag ett öde hus hem till en vän och låtsas att jag är pigg och glad och verkligen sugen på att umgås och gå på deras familjemiddag...

Låtsas som så många gånger förr...

För det är så mycket enklare. Att låtsas. Man slipper alla frågor som man ändå inte kan svara på, för man vet kanske inte. Just idag kanske det bara är såhär. Man slipper att någon oroar sig för en... Att nå'n mår dåligt pga mig...

Det är mycket enklare att låtsas att allt är som det ska och vara glad och pigg som alla förväntar sig...