Virrpanna?, - Bien sûr!
Tjolahopp tjolahej!
Då var man tillbaka här igen då efter en paus på nästan två veckor... Får skylla på att jag haft för mkt att göra och tänka på, samt att jag inte mått så bra hela tiden. Massa jobbiga tankar som åter knackar på min dörr. Men nu känns det bättre i alla fall och det är skönt :)
Jag har som vanligt hunnit med en hel del sen sist. (Isch, det börjar bli min standardfras här nu...) Först var det Falsterbo Horse Show på lördagen och Söndagen för en och en halv vecka sen. Himlans skojigt :) Alla ni hästfrälsta som inte åkt dit- Do it! Har bara vart där två år nu, men känns redan som ett måste. Men trots viplouge på dressyrläktaren, vip-pass etc. så var det nåt som saknades. Det var liksom lite ensamt... Då var det, trots all min jäkla ångest (fanns inte alls lika mkt av den i år även om den fanns) hur mysigt som helst med vänner man tycker om. Och min Ewonne som stöttade mig i mitt dåvarande helvete... Miss you! Liksom många av er andra.
Det krångligaste med Falsterbo var annars att hitta dit- och hem ;) PÅ ditvägen började de varna för "last exit in sweden" och Denmark rakt fram.. Oops bäsat att sävnga av, vilket jag inte gjort innan för jag letade efter skyltar falsterbo etc. Pappa hade visst glömt att säga att jag skulle svänga mot Trelleborg :) Hursomhelst hamnade jag inne i Malmö, vid Malmö Arena och efter att ha stanant vid en motorcykelaffär och frågat efter vägen, som jag inte blev mkt klokare av, fick pappa sätta sig framför internet ;) Till slut kom jag i alla fall fram och fick spenderat en härlig helg i hästfesternas hästfests tecken! På vägen hem trodde jag ju då att jag skulle hitta, men pga att jag inte kommit från rätt håll på vägen dit, så tänkte jag fel och fdet snurradfe till sig ordentligt där uppe i skallen (dvs mer än vanligt :P). När jag så småningom var mitt inne i Trelleborg börjadfe jag ana att något var fel och när jag sen svängde mot E22 stod det att deen vägen gick till TYskland... JIsses! Inte skulle jag med nå'n färja inte. Tillsut kom jag därifrån och hittade en alternativ väg in i´genom masor med småsamhällen, närmare bestämt väg 108 mot Lund. Och ja, jag pratadfe lite med pappsen också som började gapskratta när jag frågade om jag verkligenskulle köra rätt igenom trelleborgs centrum? ;) Men jag kände i alla fall igen mig- sen vi var där 2007, för att ta färjan därifrån till tyskland på vägen till Polen. Alltid nåt :) Hem kom jag i alla fall till slut. Visste ni att det tar exakt två timmar hem hit til lGärds Köpinge från Falsterbo om man kör ("genvägen") via trelleborg...?!
I helgen bar det av till mycket trevliga tävlingar i Laholm och det gick riktigt bra faktiskt :) Synd bara att de två sista ekipagen i Grand Prix:n petade ner henne från en andra till en fjärdeplats... Men men. dessutom var det ryttarfest med allsång med Goda Grannar och moster Ingeborg på lördagskvällen :)
Äntligen har jag också börjat få till det på Titusen när jag rider honom :) Han har gått riktigt fint emellanåt i flera da'r nu! Riktigt, riktigt skoj. Men vi har lång väg kvar till tävling, men nu känns det som en möjlighet i alla fall- jippi! Han ska hålla i sitt knä,
HAN SKA!!
Imorrn bitti åker vi till Katrineholm för årets SM, så det har i princip bara känts som att vi har vart hemma och mellanlandat nu i några dagar. Men kul ska det bli! Håll tummarna för oss! Så ska jag fixa llite till innan jag ska stupa i säng... Kanske kan va trevligt om man kan va lite social nå'n mil i lastbilen imorrn :) Fast hadfe ju vart gött och gått mkt fortare om man sov hela tiden förstås... hihi :)
Kram på er!
Va rädda om er själva och varandra! Glöm inte bort att berätta för dina nära och kära hur mycket du tycker om dem och hur mycket de betyder för dig!
Då var man tillbaka här igen då efter en paus på nästan två veckor... Får skylla på att jag haft för mkt att göra och tänka på, samt att jag inte mått så bra hela tiden. Massa jobbiga tankar som åter knackar på min dörr. Men nu känns det bättre i alla fall och det är skönt :)
Jag har som vanligt hunnit med en hel del sen sist. (Isch, det börjar bli min standardfras här nu...) Först var det Falsterbo Horse Show på lördagen och Söndagen för en och en halv vecka sen. Himlans skojigt :) Alla ni hästfrälsta som inte åkt dit- Do it! Har bara vart där två år nu, men känns redan som ett måste. Men trots viplouge på dressyrläktaren, vip-pass etc. så var det nåt som saknades. Det var liksom lite ensamt... Då var det, trots all min jäkla ångest (fanns inte alls lika mkt av den i år även om den fanns) hur mysigt som helst med vänner man tycker om. Och min Ewonne som stöttade mig i mitt dåvarande helvete... Miss you! Liksom många av er andra.
Det krångligaste med Falsterbo var annars att hitta dit- och hem ;) PÅ ditvägen började de varna för "last exit in sweden" och Denmark rakt fram.. Oops bäsat att sävnga av, vilket jag inte gjort innan för jag letade efter skyltar falsterbo etc. Pappa hade visst glömt att säga att jag skulle svänga mot Trelleborg :) Hursomhelst hamnade jag inne i Malmö, vid Malmö Arena och efter att ha stanant vid en motorcykelaffär och frågat efter vägen, som jag inte blev mkt klokare av, fick pappa sätta sig framför internet ;) Till slut kom jag i alla fall fram och fick spenderat en härlig helg i hästfesternas hästfests tecken! På vägen hem trodde jag ju då att jag skulle hitta, men pga att jag inte kommit från rätt håll på vägen dit, så tänkte jag fel och fdet snurradfe till sig ordentligt där uppe i skallen (dvs mer än vanligt :P). När jag så småningom var mitt inne i Trelleborg börjadfe jag ana att något var fel och när jag sen svängde mot E22 stod det att deen vägen gick till TYskland... JIsses! Inte skulle jag med nå'n färja inte. Tillsut kom jag därifrån och hittade en alternativ väg in i´genom masor med småsamhällen, närmare bestämt väg 108 mot Lund. Och ja, jag pratadfe lite med pappsen också som började gapskratta när jag frågade om jag verkligenskulle köra rätt igenom trelleborgs centrum? ;) Men jag kände i alla fall igen mig- sen vi var där 2007, för att ta färjan därifrån till tyskland på vägen till Polen. Alltid nåt :) Hem kom jag i alla fall till slut. Visste ni att det tar exakt två timmar hem hit til lGärds Köpinge från Falsterbo om man kör ("genvägen") via trelleborg...?!
I helgen bar det av till mycket trevliga tävlingar i Laholm och det gick riktigt bra faktiskt :) Synd bara att de två sista ekipagen i Grand Prix:n petade ner henne från en andra till en fjärdeplats... Men men. dessutom var det ryttarfest med allsång med Goda Grannar och moster Ingeborg på lördagskvällen :)
Äntligen har jag också börjat få till det på Titusen när jag rider honom :) Han har gått riktigt fint emellanåt i flera da'r nu! Riktigt, riktigt skoj. Men vi har lång väg kvar till tävling, men nu känns det som en möjlighet i alla fall- jippi! Han ska hålla i sitt knä,
HAN SKA!!
Imorrn bitti åker vi till Katrineholm för årets SM, så det har i princip bara känts som att vi har vart hemma och mellanlandat nu i några dagar. Men kul ska det bli! Håll tummarna för oss! Så ska jag fixa llite till innan jag ska stupa i säng... Kanske kan va trevligt om man kan va lite social nå'n mil i lastbilen imorrn :) Fast hadfe ju vart gött och gått mkt fortare om man sov hela tiden förstås... hihi :)
Kram på er!
Va rädda om er själva och varandra! Glöm inte bort att berätta för dina nära och kära hur mycket du tycker om dem och hur mycket de betyder för dig!
I glädje och sorg
Det är så himla sant, det som Ronan Keating sjunger; att "Life is a rollercoaster".
Under några dagar har jag haft några efterlängtade semesterdagar hemma i Trolllis tillsammans med människor jag tycker otroligt mycket om. Det har vart helt fantastiskt underbart jätteskönt att vara hemma, men samtidigt en känslomässig bergochdalbana som gjort tvära kast mellan glädje och sorg.
Lyckan och glädjen av att få träffa er igen, över att få vara med er och krama er. Sorgen som tar tag i en på en kyrkogård, eller två... Smärtan när man ser en vän plågas. Rädslan över att inte kunna kontrollera sina tankar. Tankar som tänker förbjudna saker. Sån't som man inte kan prata om. Sån't som folk tror att man är fri ifrån. Ett helvetiskt virrvarr av tankar som inte har en gnutta med förnuftet att göra. Varför, varför, varför? Hur kan det komma sig att resan mot topparna i bergochdalbanan inte hinner ta slut förrän man faller igen, som på en egen bana bredvid alla andras?
Denna förbannade rädsla som hindrar en från så mycket, varför ska det vara så? Varifrån kommer den egentligen?
Nåja, trotsade i alla fall en del av de rädslorna som inte är abstrakta utan som går att ta på, under mina härliga dagar på hemmaplan. Åkte en himlans massa läskiga bergochdalbanor och karusseller på Liseberg, även om det dock krävdes lite övertalning. Dessutom tyckte jag nästan att vissa av dem var kul :) Undrar om det kan fungera så i livsbergochdalbanan också?? Steget att våga testa olika där är lite längre bort, där handlar det ju inte om att "det är bara en minut och fyrtio sekunder (högst!) av mitt liv och det både klarar och överlever jag! Det är annorlunda när det handlar om livet.
Mycket mys och prat och umgänge med både familj och vänner, samt mormor och morfar, hann det bli innan det var dags att ta tåget tillbaka till skåneland igen, där jag befinner mig nu. Som vanligt tycks tidfen aldrig räcka till och man undrar om man inte kunnat hinna med lite mer. Men just det ja, förlåt mamma, jag lovade ju att ta det lugnt och vila upp mig. Och det gjorde jag väl litegrann ändå... eller?!
Tillbaka i skåne möttes jag av en hund som blev alldeles tokglad av att se mig och en häst som följer mig med blicken och bara tigger om min uppmärksamhet, samt blir fruktansvärt avundsjuk och tittar liksom förebrående på mig med stora mörka ögon när jag pysslar med någon av de andra. Denna underbara "lilla" häst, vars glädje och underbara jätteflygandetrav alltid lyckas få mig att le.
Per och Helena har vart här på en liten snabbvisit och det är så himla skönt att ha vänner i närheten. Det är faktiskt lite ensamt och jobbigt ibland, det går inte att komma ifrån. Att dessutom få besök hemifrån är guld värt :) Men mina vänner här nere är verklgien guld värda de också! Utan er och er därhemma vet jag inte vad jag hade gjort.
Läste förut att utbrändhet i texten (som jag läste) kallades för den själsliga anorexin. Det ligger nog mycket i det, jag har sett många likheter och förstått, samt hört av drabbade. Men däremot så är det inte helt rätt uttryckt tycker jag. För anorexi & ätstörningar är ju en själslig sjukdom, lika mycket, eller nej snarare mer, än den är kroppslig. Med den meningen låter det ju som att man menar att utbrändhet är en själslig sjukdom och att ätstörningar är kroppsliga sjukdomar. Det gör mig upprörd att läsa det. Man måste tänka på hur man uttrycker sig, även om det är svårt att få med alla tänkbara perspektiv. Både utbrändhet och ätstörnigar handlar ju om både fysiska och psykiska skador & djupa sår som måste få tid och hjälp att bearbetas för läkningens skull. Håller ni med mig??
Som vanligt har jag alldeles för mycket mina fingrar vill skriva, men jag stoppar mina otyglade tankar här och önskar er alla en God natt, med härlig sömn och mycket drömmar. (Har hört att drömmar ska vara bra för vår förmåga att lösa problem).
Idag tänker jag gå och lägga mig jättetidigt, för jag är så trött... Men inte riktigt än :)
Kram på er!!
Till dig
Det gör ont i mig att se och känna din smärta. Låt mig hjälpa dig att bära din tunga ryggsäck så att smärtan för dig minskar. Hade jag kunnat hade jag tagit den istället, för att du skulle få slippa. Jag vill ju bara göra allt jag kan och lite till för att hjälpa och stötta min underbara vän, men är det tillräckligt?! Det är aldrig tillräckligt ekar det i mina öron...
Jag finns här, jag håller din hand och jag släpper aldrig taget, som jag inte gjorde på kyrkogården. Jag vet inte alltid vad jag ska göra eller säga, men jag försöker att lita på mina instinkter, den kunskap jag har och på mitt hjärta och jag hoppas innerligt (som alltid) att jag inte gör elelr säger nåt fel, nåt som förstör istället...Nåt som river ner istället för att bygga upp. Fast ibland så måste man kanske det... Falla hårt för att kunna komma uppåt...
Du vet att du alltid kan vända dig till mig. Jag dömer inte och jag lyssnar, vad det än är. Men har du några andra förslag på vad jag kan göra för att hjälpa säg till! Detsamma gäller alla er andra som jag utan att tveka skulle göra samma sak för. Hjälp mig ibland, när jag vill hjälpa men står där helt maktlös inför det faktum att jag kanske inte kan göra det tillräckligt...
Du finns i mitt hjärta, i ett eget litet rum som bara du har. Liksom det finns en himlans massa små och stora rum för alla er därute. Alla er som betyder nåt och som jag tycker så otroligt mycket om. Ni har, var och en, varsitt rum. Ett alldeles speciellt rum bara för er. Mina vänner, mina nära och kära...
Jag är så glad att ni finns och jag hoppas, hoppas att ni också glädjs över och vill ta emot, samt dela och ge tillbaka den vänskap jag är beredd att ge så mycket av.
<3
Under några dagar har jag haft några efterlängtade semesterdagar hemma i Trolllis tillsammans med människor jag tycker otroligt mycket om. Det har vart helt fantastiskt underbart jätteskönt att vara hemma, men samtidigt en känslomässig bergochdalbana som gjort tvära kast mellan glädje och sorg.
Lyckan och glädjen av att få träffa er igen, över att få vara med er och krama er. Sorgen som tar tag i en på en kyrkogård, eller två... Smärtan när man ser en vän plågas. Rädslan över att inte kunna kontrollera sina tankar. Tankar som tänker förbjudna saker. Sån't som man inte kan prata om. Sån't som folk tror att man är fri ifrån. Ett helvetiskt virrvarr av tankar som inte har en gnutta med förnuftet att göra. Varför, varför, varför? Hur kan det komma sig att resan mot topparna i bergochdalbanan inte hinner ta slut förrän man faller igen, som på en egen bana bredvid alla andras?
Denna förbannade rädsla som hindrar en från så mycket, varför ska det vara så? Varifrån kommer den egentligen?
Nåja, trotsade i alla fall en del av de rädslorna som inte är abstrakta utan som går att ta på, under mina härliga dagar på hemmaplan. Åkte en himlans massa läskiga bergochdalbanor och karusseller på Liseberg, även om det dock krävdes lite övertalning. Dessutom tyckte jag nästan att vissa av dem var kul :) Undrar om det kan fungera så i livsbergochdalbanan också?? Steget att våga testa olika där är lite längre bort, där handlar det ju inte om att "det är bara en minut och fyrtio sekunder (högst!) av mitt liv och det både klarar och överlever jag! Det är annorlunda när det handlar om livet.
Mycket mys och prat och umgänge med både familj och vänner, samt mormor och morfar, hann det bli innan det var dags att ta tåget tillbaka till skåneland igen, där jag befinner mig nu. Som vanligt tycks tidfen aldrig räcka till och man undrar om man inte kunnat hinna med lite mer. Men just det ja, förlåt mamma, jag lovade ju att ta det lugnt och vila upp mig. Och det gjorde jag väl litegrann ändå... eller?!
Tillbaka i skåne möttes jag av en hund som blev alldeles tokglad av att se mig och en häst som följer mig med blicken och bara tigger om min uppmärksamhet, samt blir fruktansvärt avundsjuk och tittar liksom förebrående på mig med stora mörka ögon när jag pysslar med någon av de andra. Denna underbara "lilla" häst, vars glädje och underbara jätteflygandetrav alltid lyckas få mig att le.
Per och Helena har vart här på en liten snabbvisit och det är så himla skönt att ha vänner i närheten. Det är faktiskt lite ensamt och jobbigt ibland, det går inte att komma ifrån. Att dessutom få besök hemifrån är guld värt :) Men mina vänner här nere är verklgien guld värda de också! Utan er och er därhemma vet jag inte vad jag hade gjort.
Läste förut att utbrändhet i texten (som jag läste) kallades för den själsliga anorexin. Det ligger nog mycket i det, jag har sett många likheter och förstått, samt hört av drabbade. Men däremot så är det inte helt rätt uttryckt tycker jag. För anorexi & ätstörningar är ju en själslig sjukdom, lika mycket, eller nej snarare mer, än den är kroppslig. Med den meningen låter det ju som att man menar att utbrändhet är en själslig sjukdom och att ätstörningar är kroppsliga sjukdomar. Det gör mig upprörd att läsa det. Man måste tänka på hur man uttrycker sig, även om det är svårt att få med alla tänkbara perspektiv. Både utbrändhet och ätstörnigar handlar ju om både fysiska och psykiska skador & djupa sår som måste få tid och hjälp att bearbetas för läkningens skull. Håller ni med mig??
Som vanligt har jag alldeles för mycket mina fingrar vill skriva, men jag stoppar mina otyglade tankar här och önskar er alla en God natt, med härlig sömn och mycket drömmar. (Har hört att drömmar ska vara bra för vår förmåga att lösa problem).
Idag tänker jag gå och lägga mig jättetidigt, för jag är så trött... Men inte riktigt än :)
Kram på er!!
Till dig
Det gör ont i mig att se och känna din smärta. Låt mig hjälpa dig att bära din tunga ryggsäck så att smärtan för dig minskar. Hade jag kunnat hade jag tagit den istället, för att du skulle få slippa. Jag vill ju bara göra allt jag kan och lite till för att hjälpa och stötta min underbara vän, men är det tillräckligt?! Det är aldrig tillräckligt ekar det i mina öron...
Jag finns här, jag håller din hand och jag släpper aldrig taget, som jag inte gjorde på kyrkogården. Jag vet inte alltid vad jag ska göra eller säga, men jag försöker att lita på mina instinkter, den kunskap jag har och på mitt hjärta och jag hoppas innerligt (som alltid) att jag inte gör elelr säger nåt fel, nåt som förstör istället...Nåt som river ner istället för att bygga upp. Fast ibland så måste man kanske det... Falla hårt för att kunna komma uppåt...
Du vet att du alltid kan vända dig till mig. Jag dömer inte och jag lyssnar, vad det än är. Men har du några andra förslag på vad jag kan göra för att hjälpa säg till! Detsamma gäller alla er andra som jag utan att tveka skulle göra samma sak för. Hjälp mig ibland, när jag vill hjälpa men står där helt maktlös inför det faktum att jag kanske inte kan göra det tillräckligt...
Du finns i mitt hjärta, i ett eget litet rum som bara du har. Liksom det finns en himlans massa små och stora rum för alla er därute. Alla er som betyder nåt och som jag tycker så otroligt mycket om. Ni har, var och en, varsitt rum. Ett alldeles speciellt rum bara för er. Mina vänner, mina nära och kära...
Jag är så glad att ni finns och jag hoppas, hoppas att ni också glädjs över och vill ta emot, samt dela och ge tillbaka den vänskap jag är beredd att ge så mycket av.
<3
Blixt och dunder
Sitt still så jag kan slå ihjäl dig!!
Det är vad jag försöker förklara för alla förbannade insekter som är så fruktansvärt ettriga för tillfället. Tyvärr lyssnar de inte så bra... Till min och hästarnas stora förtret. Det är rena mordjakten när vi är ute i skogen för tillfället ;) Både hästarna och jag blir tokigare än vanligt :P (Tro mig det går!). Det kliar så förbannat så man kanppt kan sova på nätterna... gah!!
Mammsen och pappsen är här nu också och snart bär det av hem till lilla Trollis igen och den här gången ska jag med!!! tjeeehooo! Ska faktiskt bli skönt att komma hem lite nu, längtar faktiskt. Det var ju änna tre månader sen sist (mina 20stressiga timmar vid studenten kan liksom inte räknas..) Ska bli skoj att träffa massa nära och kära, som jag saknar härnere, också! Men har faktiskt tänkt att åtminstone försöka hinna ta det lite lugnt mellan varven också och ha lite semester. men känner jag mig själv rätt så är det ju rätt lätt att alla dagarna helt plötsligt blir fullbokadfe bara sådär... Hur det nu gick till. See you in Thn!
I fredags var det värsta åskvädret här så strömmen gick och allt. Jag fick vackert läsa en bok, fanns liksom inte så mkt annat att göra, med ficklampa innan jag somnade vråltidigt och bara blev väckt tre ggr av telefonen innan jag fick sova tills dagen efter. På lördagen hade hälften strömmen kommit tillbaka, men för lite för att vattenpumpen kunde fungera. Så det fick bli till att dra upp vatten ur reservbrunnen, sådär som man gjorde förr i tiden ni vet, och bära en masssa hinkar fram och tillbaka. Ni skulle bara se mina biceps nu ;) Haha, tack o lov fick vi tillbaka ström så vi kunde börja använda vattnet på söndagen igen. Lite småjobbigt faktiskt att förse alla törstiga hästar med vatten i värmen. Tur att vi inte har fler ;)
På lördagskvällen var jag hos Malin i Bjärred, som fyller 20 på onsdag. Grattis! En mycket trevlig kväll blev det, trots alla skåningar :P Nu har Kristianstaddagarna börjat också så ikväll bär det av in till stan för att "gå på" Rix FM festival.
Ha det supertoppenhärligt så får ni trollhättebor hålla er i ordentligt- för snart kommer jag!
The Proposal
Över 30 grader varmt (jag vet man ska inte klaga, men...) och tre hästar att rida, plus de vanliga jobbuppgifterna, puh... = svettigt värre ;) Därefter en tur till kiropraktorn så att ahn fick knäcka lite. Huh, vad jag tycker att det är läskigt!!
Hem och jobba igen för att sedan kasta sig iväg till stan - igen- för att gå på bio med min fina Sanna. What would I do without you down i detta Skåneland??!! Just det ja, vi får inte glömma Titus heller, och några få till...
Efter gårdagen behövdes lite uppmuntring och vad kunde väl vara bättre än att gå och se det som sägs ska bli "sommarens stora succékomedi" med en underbar liten skånsk Sannavän?! Hursomhelst är jag jätteglad att jag följde med, trots att jag igår funderade på om jag inte skulle va hemma istället... Filmen var underbart rolig!! Skrattade helt hysteriskt tills jag fullkomligt gapskrattade och grät av skratt. Men det fanns också sorgliga stunder och eftersom att jag är som jag är så grät jag mig naturligtvis igenom vissa scener... Så nu har jag tjutit två kvällar i streck, vilken vana det börjar bli...
By the way, se filmen! Jag lovar att det är värt varenda krona och lite till! Jag tyckte att den var toppen! Sandra Bullock är riktigt grym och de andra är inte fy skam de heller :) En hysteriskt rolig film helt enkelt, som även är riktigt riktigt fin och känslosam. Så förbered er på att både skratta och gråta er igenom den! Fast det försts alla är ju inte som jag och definitivt inte lika känsliga för allt... Och tur är väl det :) På många sätt... Åtminstone för er. Men nu får det va nogsvamlat. Jag säger bara; Se den!!
Godnatt på er!,
Hem och jobba igen för att sedan kasta sig iväg till stan - igen- för att gå på bio med min fina Sanna. What would I do without you down i detta Skåneland??!! Just det ja, vi får inte glömma Titus heller, och några få till...
Efter gårdagen behövdes lite uppmuntring och vad kunde väl vara bättre än att gå och se det som sägs ska bli "sommarens stora succékomedi" med en underbar liten skånsk Sannavän?! Hursomhelst är jag jätteglad att jag följde med, trots att jag igår funderade på om jag inte skulle va hemma istället... Filmen var underbart rolig!! Skrattade helt hysteriskt tills jag fullkomligt gapskrattade och grät av skratt. Men det fanns också sorgliga stunder och eftersom att jag är som jag är så grät jag mig naturligtvis igenom vissa scener... Så nu har jag tjutit två kvällar i streck, vilken vana det börjar bli...
By the way, se filmen! Jag lovar att det är värt varenda krona och lite till! Jag tyckte att den var toppen! Sandra Bullock är riktigt grym och de andra är inte fy skam de heller :) En hysteriskt rolig film helt enkelt, som även är riktigt riktigt fin och känslosam. Så förbered er på att både skratta och gråta er igenom den! Fast det försts alla är ju inte som jag och definitivt inte lika känsliga för allt... Och tur är väl det :) På många sätt... Åtminstone för er. Men nu får det va nogsvamlat. Jag säger bara; Se den!!
Godnatt på er!,
Tårar som rinner
Äntligen har jag en fungerande dator igen! Och eftersom att det är längesedan jag kunant skriva så har det självklart hänt en himlans massa sedan sist. Det har vart midsommar, jobb, fotboll, vänenr och inte minst, eller rättare sagt först och främst besök.
I söndags kom Anna, Anna & Mia och vi spenderade ett jättemysigt dygn tillsammans. Jag är så glad att ni kom och att vi fick många fina pratstunder tillsammans. Speciellt att vi två, som verkligen behövde det, äntligen fick prata ordentligt. För trots att det är jobbigt och nervöst som tusan så behövdes det verkligen och jag är så glad att ni kom!
Min ena Annavän stannade dessutom tills idag (de andra åkte i måndags) och det har vart alldeles alldeles underbart att ha henne här hos mig. Att ha nån hos sig som verkligen förstår en, nån som man i princip kan prata obehindrat med och nån som kan förstå på riktigt.
Dessa dagar har vart toppen på många olika sätt och jag hade ställt in mig på att skriva flera glada inlägg för att beskriva hur fantastiskt det varit att ah dem här, men så blev det inte. Istället sitter jag här med tårar som rinner nerför mina kinder och deppar för att alla nu åkt hem. Allt kändes så mkt lättare när ni var här och nu känns det så jobbigt. Varför kan ni inte vara här hos mig???!!! Jag vet ju att det inte går, men just nu känns det så jobbigt och jag är en ledsen Mikaela...
Vad ska hända nu?
I söndags kom Anna, Anna & Mia och vi spenderade ett jättemysigt dygn tillsammans. Jag är så glad att ni kom och att vi fick många fina pratstunder tillsammans. Speciellt att vi två, som verkligen behövde det, äntligen fick prata ordentligt. För trots att det är jobbigt och nervöst som tusan så behövdes det verkligen och jag är så glad att ni kom!
Min ena Annavän stannade dessutom tills idag (de andra åkte i måndags) och det har vart alldeles alldeles underbart att ha henne här hos mig. Att ha nån hos sig som verkligen förstår en, nån som man i princip kan prata obehindrat med och nån som kan förstå på riktigt.
Dessa dagar har vart toppen på många olika sätt och jag hade ställt in mig på att skriva flera glada inlägg för att beskriva hur fantastiskt det varit att ah dem här, men så blev det inte. Istället sitter jag här med tårar som rinner nerför mina kinder och deppar för att alla nu åkt hem. Allt kändes så mkt lättare när ni var här och nu känns det så jobbigt. Varför kan ni inte vara här hos mig???!!! Jag vet ju att det inte går, men just nu känns det så jobbigt och jag är en ledsen Mikaela...
Vad ska hända nu?
