thatswhatfriendsarefor

"Det kallas tvivel, det där som stör
Det kallas för en klump i magen och ett konstigt humör
och jag ser hur du tänker på nåt
hur du längtar dig bort
som en fågel i bur
En obehaglig distans
en konstig känsla nånstans
Det känns tomt - eller hur?

Som ett kliande, svidande skavsår är den tomhet som kvarstår

Kan du känna hur det gnager i natt?
Det kallas tvivel...
Här står livet i farstun, så nära inpå
men det är nåt som gnager ändå
Det kallas tvivel..."


                                              /Lars Winnerbäck



Varför finns det där?  Vad är det som gör att man kan tvivla på sig själv så mycket? Varför finns det sådant som gnager och hindrar en från att fullt ut leva det liv som man har framför sig? Så nära inpå, men ändå känns det ibland så långt borta... Varför gnager det på mig? Och vad gnager det på den här gången??

Det har vart en ganska bra dag idag med jobb, trots trötthet. Men nu kommer deppígheten smygande och letar sig in i alla vrår. Jag vill gråta, dra täcket över huvudet och vakna upp och må bra igen och vara pigg! Istället flyr jag ett öde hus hem till en vän och låtsas att jag är pigg och glad och verkligen sugen på att umgås och gå på deras familjemiddag...

Låtsas som så många gånger förr...

För det är så mycket enklare. Att låtsas. Man slipper alla frågor som man ändå inte kan svara på, för man vet kanske inte. Just idag kanske det bara är såhär. Man slipper att någon oroar sig för en... Att nå'n mår dåligt pga mig...

Det är mycket enklare att låtsas att allt är som det ska och vara glad och pigg som alla förväntar sig...