thatswhatfriendsarefor

Lördagens Winnerbäck-citat får bli det här;


Iskristall

"vad händer när solen har slutat sin gång
och när snön inte faller mer?
när människorna har sjungit sin sista sång
och när ingen längre ler?
vad händer när solen har slutat att lysa
och jorden blir mörk och kall?
kommer allting då att frysa
och bli till en stor iskristall?

vad händer när mörkret vinner över ljuset
och vi tror att det onda är gott?
då vi finner att allt som levde är fruset
och allting har blivit grått?
kommer då alla att fastna i näten
kommer det att hända här?
att det kommer att hända, det är säkert
frågan är bara när"


Denna helgen har vart fruktansvärt jobbig, men idag är det tisdag- så jag kan konstatera att jag har överlevt. Kände inte alls för att gå upp ur sängen i lördags, utan ville bara sova och dra täcket över huvudet och bara försvinna, för att slippa känna. Hursomhelst blev jag til lslut bokstavligen släpad ur sängen för att följa med ut på promenad och få lite frisk luft, ni anar inte hur jobbigt det kan va...

Mitt upp i all skit som vart det sista har jag och en vän bråkat som bara den, det går inte ens att beskriva. Det har ju inte precis gjort saker och ting lättare eller att jag mått bättre, snarare väldigt mycket tvärtom. I lördags efter en massa sms, skrik och tårar i telefon, var jag beredd att avsluta en vänskap som jag vet betytt oerhört mycket för oss båda. Med en kropp som bara skrek ångest, låg jag på min föräldrars säng och skakade i panik utan att få tillräckligt med luft. Tuppade av för nån minut och va helt borta, okontaktbar utan att kunna fokusera. Tankar som flög okontrollerat utan att kunna förstås och rädslan för vad jag skulle kunna ta mig till i panikens ögonblick. Det vill jag inte ens tänka på... Jag ville bara be alla att dra åt helvete! Den natten sov jag mellan mina föräldrar, så som man gjorde när man va liten... Och det var ingen av oss som sov så mycket direkt...

Vaknade halvt död av trötthet tidigt på söndagsmorgonen, eller var det mitt i natten?! Med nerverna på utsidan bestämdes en fika på strandgatan för att bestämma om vänskapen skulle avslutas eller gås vidare med. Jag gissar att rädslan just då stod skrivet med stora bokstäver i mitt ansikte. En mugg thé, en förhållandevis lugn diskussion.- där vi båda fick ur oss vad vi ville säga, några liter tårar och en tredjedels pepparkaka senare stod vi där som vänner igen. 
Där och då var det åtminstone en stor sten som föll från mitt hjärta, vi får väl se om det faller nån mer imorrn...