thatswhatfriendsarefor

Det är så himla sant, det som Ronan Keating sjunger; att "Life is a rollercoaster".

Under några dagar har jag haft några efterlängtade semesterdagar hemma i Trolllis tillsammans med människor jag tycker otroligt mycket om. Det har vart helt fantastiskt underbart jätteskönt att vara hemma, men samtidigt en känslomässig bergochdalbana som gjort tvära kast mellan glädje och sorg.

Lyckan och glädjen av att få träffa er igen, över att få vara med er och krama er. Sorgen som tar tag i en på en kyrkogård, eller två... Smärtan när man ser en vän plågas. Rädslan över att inte kunna kontrollera sina tankar. Tankar som tänker förbjudna saker. Sån't som man inte kan prata om. Sån't som folk tror att man är fri ifrån. Ett helvetiskt virrvarr av tankar som inte har en gnutta med förnuftet att göra. Varför, varför, varför? Hur kan det komma sig att resan mot topparna i bergochdalbanan inte hinner ta slut förrän man faller igen, som på en egen bana bredvid alla andras?
Denna förbannade rädsla som hindrar en från så mycket, varför ska det vara så? Varifrån kommer den egentligen?

Nåja, trotsade i alla fall en del av de rädslorna som inte är abstrakta utan som går att ta på, under mina härliga dagar på hemmaplan. Åkte en himlans massa läskiga bergochdalbanor och karusseller på Liseberg, även om det dock krävdes lite övertalning. Dessutom tyckte jag nästan att vissa av dem var kul :) Undrar om det kan fungera så i livsbergochdalbanan också?? Steget att våga testa olika där är lite längre bort, där handlar det ju inte om att "det är bara en minut och fyrtio sekunder (högst!) av mitt liv  och det både klarar och överlever jag! Det är annorlunda när det handlar om livet.

Mycket mys och prat och umgänge med både familj och vänner, samt mormor och morfar, hann det bli innan det var dags att ta tåget tillbaka till skåneland igen, där jag befinner mig nu. Som vanligt tycks tidfen aldrig räcka till och man undrar om man inte kunnat hinna med lite mer. Men just det ja, förlåt mamma, jag lovade ju att ta det lugnt och vila upp mig. Och det gjorde jag väl litegrann ändå... eller?!

Tillbaka i skåne möttes jag av en hund som blev alldeles tokglad av att se mig och en häst som följer mig med blicken och bara tigger om min uppmärksamhet, samt blir fruktansvärt avundsjuk och tittar liksom förebrående på mig med stora mörka ögon när jag pysslar med någon av de andra. Denna underbara "lilla" häst, vars glädje och underbara jätteflygandetrav alltid lyckas få mig att le.

Per och Helena har vart här på en liten snabbvisit och det är så himla skönt att ha vänner i närheten. Det är faktiskt lite ensamt och jobbigt ibland, det går inte att komma ifrån. Att dessutom få besök hemifrån är guld värt :) Men mina vänner här nere är verklgien guld värda de också!  Utan er och er därhemma vet jag inte vad jag hade gjort.

Läste förut att utbrändhet i texten (som jag läste) kallades för den själsliga anorexin. Det ligger nog mycket i det, jag har sett många likheter och förstått, samt hört av drabbade. Men däremot så är det inte helt rätt uttryckt tycker jag. För anorexi & ätstörningar är ju en själslig sjukdom, lika mycket, eller nej snarare mer, än den är kroppslig. Med den meningen låter det ju som att man menar att utbrändhet är en själslig sjukdom och att ätstörningar är kroppsliga sjukdomar. Det gör mig upprörd att läsa det. Man måste tänka på hur man uttrycker sig, även om det är svårt att få med alla tänkbara perspektiv. Både utbrändhet och ätstörnigar handlar ju om både fysiska och psykiska skador & djupa sår som måste få tid och hjälp att bearbetas för läkningens skull. Håller ni med mig??

Som vanligt har jag alldeles för mycket mina fingrar vill skriva, men jag stoppar mina otyglade tankar här och önskar er alla en God natt, med härlig sömn och mycket drömmar. (Har hört att drömmar ska vara bra för vår förmåga att lösa problem).

Idag tänker jag gå och lägga mig jättetidigt, för jag är så trött... Men inte riktigt än :)

Kram på er!!


Till dig
Det gör ont i mig att se och känna din smärta. Låt mig hjälpa dig att bära din tunga ryggsäck så att smärtan för dig minskar. Hade jag kunnat hade jag tagit den istället, för att du skulle få slippa. Jag vill ju bara göra allt jag kan och lite till för att hjälpa och stötta min underbara vän, men är det tillräckligt?! Det är aldrig tillräckligt ekar det i mina öron...
Jag finns här, jag håller din hand och jag släpper aldrig taget, som jag inte gjorde på kyrkogården. Jag vet inte alltid vad jag ska göra eller säga, men jag försöker att lita på mina instinkter, den kunskap jag har och på mitt hjärta och jag hoppas innerligt  (som alltid) att jag inte gör elelr säger nåt fel, nåt som förstör istället...Nåt som river ner istället för att bygga upp. Fast ibland så måste man kanske det... Falla hårt för att kunna komma uppåt...
 
Du vet att du alltid kan vända dig till mig. Jag dömer inte och jag lyssnar, vad det än är. Men har du några andra förslag på vad jag kan göra för att hjälpa säg till! Detsamma gäller alla er andra som jag utan att tveka skulle göra samma sak för. Hjälp mig ibland, när jag vill hjälpa men står där helt maktlös inför det faktum att jag kanske inte kan göra det tillräckligt...

Du finns i mitt hjärta, i ett eget litet rum som bara du har. Liksom det finns en himlans massa små och stora rum för alla er därute. Alla er som betyder nåt och som jag tycker så otroligt mycket om. Ni har, var och en, varsitt rum. Ett alldeles speciellt rum bara för er. Mina vänner, mina nära och kära...

Jag är så glad att ni finns och jag hoppas, hoppas att ni också glädjs över och vill ta emot, samt dela och ge tillbaka den vänskap jag är beredd att ge så mycket av.

<3